När ryggen värker som värst är det dags för vila.
Eller, det blir ett växthus med trätak. Eller, ett orangeri utan uppvärmning. Några apelsinträd eller andra exotiska växter kommer inte att kunna övervintra. Men vi ska förhoppningsvis kunna sitta och sippa på ett glas lemonad utan att behöva bry oss om vad vädergudarna hittar på. Så är det tänkt i alla fall. Nu är vi mitt uppe i byggandet och jag tänker inte säga att alla dagar varit roliga. Betong, lecablock, murbruk, armeringsjärn och cementblandare är tunga och jäkligt skitiga grejer. Vilket har satt ryggar och tålamod på prov. En kall helg för några veckor sedan började vi fylla gjutramarna med grå gröt för att få en stabil klack att bygga vidare på. Jag stod vid blandaren och Stina låg på alla fyra och försökte få smeten plan och fri från luftbubblor.
Om du någonsin undrat över hur starkt ditt förhållande är kan jag rekommendera en betonggjutning – tillsammans. De sista timmarna, typ hela sista dagen, pratade vi inte med varandra. Kommunikationen bestod av gutturala läten. Men vi kom ut på andra sidan och är fortfarande ett par. Så mitt betyg är att vårt förhållandet är – stabilt.
Klacken kom på plats, och lecablocken blev murade tre dagar senare. Efter en vecka
räknade vi med att allt hade härdat tillräckligt mycket och ÄNTLIGEN får vi jobba med trä igen.
/Micke
Vi är inga hantverkare så ta våra arbetsmetoder med en nypa salt. Den vibrerade grusbotten ligger inte på frostfritt djup. Men är några decimeter djup och ska få dränering runt om. Den gjutna klacken är en decimeter tjock och är armerad med dubbla sex millimeters armeringsjärn runt om. Järnen ligger på plastdistanser för att hamna mitt i klacken. Lecablocken är murade på alla ledder. Och även de har fått armeringsjärn mellan lager ett och två. Det borde räcka för ett växt…orangeri.
Äntligen är den första delen av bygget avklarat. Nu kommer resten gå som på räls. Fast jag är skeptisk.
Torpet Berget 
