Överambitiösa odlingslådor

Här ligger ramarna, men de är inte ihopskruvade. Det blir fyra stora lådor med dubbla ramar och två små som är en ram höga.

Det är en utmaning att hinna med trädgården när vi båda jobbar heltid och dessutom i skift. Och det börjar bli bråttom med odlingen. Egentligen skulle potatisen varit satt för två veckor sedan. Vi kan glömma egen midsommarpotatis i år.

Men för någon vecka sedan fick vi en ledig lucka och drog till bygghandeln för att inhandla virke. Med regelvirke på 45×195 millimeter blir det här Östvärmlands mest överdimensionerade odlingslådor. Och dyrast. Cirka 3 000 kronor för virke och skruv. Sedan tillkommer kostnader för jord och hyra av grävmaskin. Gulp! Men förhoppningen är att lådorna håller i bra många år när virket är så grovt.

Enkel ritning på enkel låda. Jag använde 90 mm långa skruv för att sätta ihop bitarna.

Ursprungsplanen var att göra lådorna med yttermåtten 0,8×2 meter. Alltså sågade jag de långa brädorna med måttet 1,91. Men när jag la ut bitarna på gräsmattan tyckte jag att lådorna såg för smala ut, så i stället satte jag de korta bitarna på insidan av de långa. Nu har lådorna de konstiga måtten 0,8×1,91 meter. Se ritning intill.

Jag bar, mätte, sågade och skruvade. Att göra fyra stora lådor och två små tog mig sex timmar. Utan matuppehåll. Tur att jag var ensam hemma, hunger gör mig på orimligt grinigt humör.

Några dagar senare var Micke ledig och jag tog ut en semesterdag. Micke grävde och rättade till odlingsytan, jag körde bort stenar och rötter med fyrhjulingen. Vi tyckte att marken såg jämn ut – tills vi bar dit lådorna.

Herregud, vad det lutar! Trots 12 kubik jord lyckades vi ändå inte med att få det jämnt.

Vi tänkte att vi kompenserar lutandet med att slå i stolparna tills lådorna blir raka. Men har ni försökt perforera en hårt packad lerjord någon gång? Det går inte. De fina spetsade stolparna var gjorda helt i onödan.
Vi fick tänka om och sågade av stolparna och därefter la jag sten under lådorna tills de stod i våg. Ett jäkla jobb som tog alldeles för lång tid.

Fortsättning följer…

Det här ser ju bra ut. Men de fina stolparna jag gjorde – och dessutom brände för att de ska klara sig längre i fuktig jord – var helt omöjliga att slå ner i den hårda jorden.
Det var bara att bryta ihop och såga av dem.