So far so good. Om ni inte fattade rubriken har ni inte Netflix.
Äntligen! ropade grannarna i min imaginära värld när vi drog presenningen av jordhögen som länge varit det enda synliga beviset på att något varit på gång. Som när en kvinna plötsligt slänger av sig stortröjan, mjukisbyxorna och stövlarna och avslöjar att hon inte alls blivit tjock utan är med barn. Och vi – är med växthus! Inte nu men om några månader. ”Ultraljudsbilderna” ser bra ut.
Jag vet att Stina berättat tidigare om projektet här på bloggen. Det har till och med figurerat bilder där hon stampat grus med en inhyrd maskin. Stina var med och gjorde ett hästjobb i höstas när bygget började och vi iordningställde en grusbädd. För trots att vi grävde själva gropen med hjälp av en grävmaskin hade vi flera ton dräneringsgrus som skulle transporteras med skottkärra och hällas ned i gjutrännan. Men sen hände inte mycket. Jobbet gick i stå eftersom vi inte visste hur vi skulle gå vidare. De första idéerna om att kallmura* lecablock direkt på gruset blev plötsligt en dålig idé. Mest för att vi hade svårt att få första lagret i absolut våg. Men också för att vi blev osäkra på om det skulle bli stabilt. Det var då tanken om att gjuta en grund, eller en klack, väcktes. Då skulle naturens lagar se till att botten hamnade rätt, tänkte vi. Men ingen av oss hade varit i närheten av en cementblandare så hela planen fick läggas på is.
Tills nu. Under plastduken hade gräset börjat frodas och höstvindarna fyllt grusbädden med löv. Innan vi ens kunde börja hade vi därför en timma av rensning framför oss. Stina tog tag om räfsan och jag skyllde på att jag var tvungen att plocka fram kap- och gersågen, plugga in den i väggen och sen finjustera klingvinklarna. Men innan jag hunnit plocka fram ögonmåttet var löven borta. Tro inte en sekund på att Stina gick på mina bortförklaringar. Hon är smartare än så. Stina insåg naturligtvis att det var mindre slitsamt att kratta bort lite löv än att dra fram en tung såg med ett ännu tyngre benstativ ur en alldeles för liten och ostädad snickarbod. Speciellt när det handlar om redskap som inte använts på ett halvår och därför ligger längst in, i mörkret, under lager av bra-att-ha-isolering. Innan jag ens kommit fram till sågen hade jag flyttat på en kompressor, en motorsåg, allehanda elverktyg, en frys, pärlspontpanel, ännu mer panel, sparad regelvirke, två gamla träskidor och otaliga båtrelaterade saker. Men Stina var glad, och jag var ”glad”.
Nu kommer vi till bakslaget. Några dagar tidigare hade vi stått på brädgården för att köpa virke till gjutramarna. En inre ram och en yttre. Trots att vi hade med oss en tydlig inköpslista lyckades vi bara få med oss hälften av allt virke vi behövde. Armeringsjärn, distansfötter, fixeringsreglar låg på kärran men bara hälften av virket alltså. Så här står vi. Påskhelgen är inte slut vilket betyder att allt är stängt. En ram är på plats men den väntar på sin kompis. Fast, det är ingen ko på isen. Vi måste läsa på om armerad gjutning innan vi går vidare. Men den biten är inte ny för oss. Att läsa på alltså. Nästan allt vi gjort på huset har vi gjort för första gången. På volley liksom. Trots det slutar det nästan alltid med att det blir rätt och riktigt i slutändan.
Böcker, Google, Youtube, hantverkare i vår bekantskapskrets, svärson! – here we come.
/Micke
*Att kallmura betyder att man lägger det som man normalt brukar mura bredvid varandra och låter ytan fixera. Man använder således inget bruk. Det vanligaste är stenmurar där natursten huggits, eller är noga utvald, till en form som är anpassad till andra stenar och som tillsammans ”låser” muren.
Torpet Berget 