Precis där, på en bädd av grenar och mossa, låg flugsnapparungarna innan hacke satte sitt spett i fasaden.
Det tog oss en månad att utreda fallet med den tysta fågelholken. Dåligt kriminaltekniskt arbete och totalt ointresse är anledningen enligt initierade källor. Oss själva.
Under våren hade ett par svartvita flugsnappare flyttat in i en av holkarna som sitter på gaveln av vårt hus. Precis utanför sovrummet i gavelkammaren. Det dröjde inte länge innan vi, under de ljusa mornarna, kunde höra pip från de nykläckta ungarna. Trevligt till en början men i takt med att utetemperaturen steg och vi var tvungna att sova med öppet fönster blev ljudet irriterande. Varje morgon klockan fem, fyra, allt tidigare i takt med att solen hävde sig över horisonten, började ungarna pipa. Ett ivrigt visslande som i slutet av juni plötsligt – tystnade. Istället för små tysta pip vaknade vi istället av ett ivrigt knackande. Först trodde vi att det var någon som stod utanför ytterdörren och ville in, men snart kunde vi konstatera att det var hackspetten som trummade med näbben mot fasaden.
Prime suspect
Men varför? Om hackspetten tog sig an jobbet att hacka hål i panelen borde det betyda att vi har larver, mask eller något annat hackspettgott i huset. Ingen angenäm tanke. Hackspetten hackade, knackade och flaxade utanför sovrumsfönstret i två veckor. Varje gång vi försökte skrämma bort den genom att sticka ut huvudet genom fönstret försvann den. För att efter tjugo minuter vara tillbaka och fortsätta sitt ivrigt knackande i någon bräda, och i våra huvuden. Att fågelungarna hade tystnat kunde vi förstå. De var säkert vettskrämda av den svinstora fågeln som satt i närheten och bankade. Men sen, precis innan midsommar, var det över. Hacke hade tydligen ätit färdigt och dunungarna hade hoppat ut ur holken och påbörjat sina egna liv. Vilket för oss hade inneburit att de minimerade tillgången på jobbiga insekter. Så tänkte vi. Idag råkade vi titta upp mot en av holkarna på väggen och insåg vad som egentligen hade hänt. Den vackra hackspetten med sin röda fläck, och som vi hade matat hela vintern, hade hackat sig in i fågelholken och antagligen ätit upp ungarna. Vilken usling. Och på vilket utstuderat sätt han gjort det på. Det lilla hålet på holken hade inte räddat de små ungarna. Vilket betyder att förstärkta hål, i form av hårdare trä eller pappspik, inte är mycket till skydd. Hackspetten är en lurig jäkel.
/Micke
För övrigt:
- Holkarna på väggen satt redan på huset när vi köpte det. Resten, de som sitter på träden, har svärfar gjort. Och de är än så länge felfria.
- Vi har aldrig haft så många flugor som i år. Att det skulle bero på de dödade flugsnapparna har jag svårt att tro. Men det får mig att tänka på dem.
- På något sätt tar sommaren slut redan vid midsommar. Fågelsången tystnar och kvällarna blir kortare.
- Mörka kvällar är mysiga tycker jag. Då kan vi återigen tända i kakelugn och oljelampor. Stina är av en helt annan uppfattning.
Torpet Berget 