Folkemuseum

Stina börjar få över mig på sin sida. Grusgång är snyggt!

Reseguiden Lonely planet har det inte med på sin tio-i-topp lista. Inte heller reseprogrammet När & Fjärran. Och skulle coffee table-magasinet Vagabond resa dit vore det säkert för att göra en lista över byns bästa vattenhål.

Enkla skrapbrädor av trä låg framför varje ingång.

Därför tar vi på oss ansvaret och ger ett besökstips inför er nästa resa till grannlandet i väst. Besök Norsk Folkemuseum i Oslo!

Men vi ska börja med att erkänna att vi inte riktigt visste vad det var vi skulle få se när vi åkte till Bygdøy och betalade 75 norska kronor för en biljett. Gamla hus ville vi se. Men var vi verkligen intresserade av norsk allmoge och livsstil? Allt kom på skam. Norge är som Sverige. I alla fall innan oljan började sippra upp ur havet. Och folkemuseet är Norges svar på Skansen. Fast lite mer på något sätt. Mindre allsång och mer byggnadskultur. Och läser ni den här bloggen så är det precis så ni vill ha det.

På folkemuseet är det tätare mellan husen. Gatorna påminner mer om byar eller städer. Och i de flesta av husen finns det människor som gestaltar livet på 1800-talet.

Vårt intresse drog oss snabbt till ett av de mindre husen. Och snart befann vi oss i en enkelstuga med ett rum och kök. Framför vedspisen stod en kvinna iförd huckle och förkläde och stekte smör i en flat gjutjärnspanna. Hälften av ringarna hade hon tagit bort för att värmen skulle bli starkare. Ute var det 26 grader. I köket – minst det dubbla. Där i pannan skulle hon sen steka lungemos till potatisen som redan stod färdigkokt i en gryta på bänken…

Och i och med det byter det här inlägget plötsligt inriktning.

För lungmos har vi stött på i flera av de kokböcker vi hittat på olika antikvariat. Och varje gång vi läst det har det gett oss kväljningar. Men här stod en kvinna med pärlor i pannan av svett och stekte lungmos för glatta livet – och det såg inte alls äckligt ut. Förklaringen vi fick var att det påminde om svensk pölsa. Men eftersom vi är från Värmland skulle jag vilja påstå att det såg ut, och smakade, precis som hackkorv. Var man fattigt på 1800-talet och hade en ko som skulle slaktas fick man se till att sälja de finaste köttbitarna för att få pengar till andra förnödenheter. Inälvor, som lungor hjärta och strupe, och eventuellt kött som man lyckades skrapa loss från benresterna, fick man behålla. De kokade och hackade man, tillsatte korngryn och kryddor med kokspadet, och lagade till lungmos. I Norge kallar man lungemos även för hakkemat vilket namnmässigt påminner om vår hackkorv.

Visst låter det äckligt även när man vet var det innehåller. Men en skiva hackkorv, rå eller tillagad på rätt sätt, är delikat.

Tro oss.

/Micke

Vi är väldigt sugna på att göra ett staket mot grusvägen framför torpet. Och det här skulle kunna vara vår förebild. Lika glest men i rött.